Malin i landet down under!: På äventyr längs Sunshine Coast med vår van Madison!

På måndag morgon var det dags att plocka upp vår van, eftersom vi hade adressen skulle man kunna tro att det skulle gå smidigt. Men icke!!

Redan i receptionen på vårt hostel blev det fel. Elina frågade efter vägen till fel adress, men det visste vi inte då. Så vi tog tåget helt enkelt… i fel riktning.

När vi klev av på ”rätt” station insåg vi ganska snart att vi var i fel ända av Brisbane. Ja, vi fick ta tåget tillbaka förbi hållplatsen där vi klev på och vidare till andra änden av stan. Där skulle vi ta en buss, Malin ringde och frågade vilken buss vi skulle ta och vart vi skulle hoppa av. När Malin hade lagt på hade hon redan glömt bort adressen. Att ringa igen kändes ju helt klart för pinsamt, istället hoppade vi på bussen ändå och frågade busschauffören. Så här i efterhand skulle vi kanske ha ringt igen i alla fall. Busschauffören släppte ju bara av oss vid huvudhållplatsen i det området vi skulle till, det var ju bara det att det var ju en ganska stor stadsdel och vi hade en del att bära på. Att traska omkring med 20 kg packning var och leta efter detta stackars ställe kändes ju inte helt aktuellt. Då fick vi på riktigt känna på denna australiensiska vänligheten. Vi frågade en kvinna som såg snäll ut om hon visste vart gatan låg, det visste hon inte men hon såg till att ta reda på det åt oss. Efter ett telefonsamtal och konsultation med två andra på perrongen berättade hon vilken buss vi skulle ta. Hon följde nästan med oss ända in i bussen för att kunna berätta för busschauffören vart vi skulle. Allt detta härjade tog oss nästan två timmar. Men fram kom vi i alla fall och vi fick vår van.

Som vi hade förväntat oss var det inget vrålåk, men charmig kan man lugnt säga att den är!

Första stoppet var bensinmacken. ”Kom ihåg att bara tanka diesel nu”…och det gjorde vi! Resan upp till Sunshine Coast kunde nu börja. Malin satt vid ratten och Elin guidade. Det gick smärtfritt hela vägen, vi skulle kunna säga att vi stötte på vårt första problem när det var dags att bädda vanen för natten. Killen på hyrstället hade ju sagt hur enkelt det var ” bara fäll baksätet och snurra”. Va iiii hela, det funkar ju inte! Vi testade allt möjligt, men baksätet gick inte att snurra på ett sätt så att madrasserna kunde läggas plant i bak. Vi fick helt enkelt improvisera och har så gjort hela tiden eftersom vi i skrivandes stund fortfarande inte har kunnat lista ut hur man gör. Det har nog på en höft varit cirka 10 personer inblandade i den här bäddningen och ingen har lyckats lista ut hur man gör. Vi kan tillägga att dessa 10 personer har varit av båda könen (så kom inte och säg att det är typiskt tjejer), det har även varit 5 olika nationaliteter inblandade: vi svenskor, 1 svensk kille, 1 britt, 1 tysk, 1 norrman (men vad hade vi förväntat oss av en norrman?) och en fransos.

Första natten spenderade vi i alla fall i vårt sporadiska bäddade van på ett hostels parkering. (Vi satt faktiskt och drack lite öl på hostlet, i och för sig blev vi bjudna på ölen men det gynnar ändå deras verksamhet).

Eftersom det har varit dåligt väder har vi fått roa oss med andra aktiviteter än sola och bada. Första turen gick i Noosa Nationapark, där Elin lyckades lokalisera en livs levande koala. Den stackars koalan fick nog utså fler fotoblixtar än en tjej på catwalken. Men han såg ut att njuta. På eftermiddagen mötte vi upp Johan (Malins kompis från Halmstad) och hans vän Adrian från Frankrike (ja! Han har en väldigt fransk accent). Vi checkade in på samma hostel för en billig penning, men vi sov på parkeringen. Kvällen spenderades på hostlet i killarnas sällskap där ölen flödade för vissa av oss. Nämner inga namn, men vi kan ju säga så här att det var ju inte vi två.

På onsdagen begav vi oss till en närliggande marknad, Eumundi market, som tydligen skulle vara något alldeles extra. Vet vi inte rikigt..

Men nu har vi vart där i alla fall och Malin köpte ett skärp. Billigt kan tilläggas. Vi avstod från några härliga fynd, tror vissa där hemma kanske hade uppskattat att få dem i present. En kapsylöppnare tillverkad av en kängurus pung, och då syftar vi inte på pungen på magen utan själva ”manspungen”. Men vi lyckades motstå frestelsen att köpa den.

På kvällen parkerade vi vår van lite fint i Noosa nationalpark och slog läger, visade ju sig dagen efter att det inte var så uppskattat. Den lilla lappen på vår vindruta sa att det fanns campingplatser, men hoppades att vi hade haft en fin stund. Så lappen kändes inte alltför hotfull.

Inför torsdagen hade vi stora planer, men dom gick ganska snart i kras. The Big Pineapple hade gått i konkurs, vilket vi tycker låter lite konstigt eftersom vi trodde att det bara var en stor staty. Men statyer kan tydligen också gå i konkurs. Nästa stopp var Mt Column som skulle ha en fantastisk utsikt över Sunshine Coast, men det var avstängt på grund av construction. Så valde att bara äta vår lunch där.

Vi åkte istället vidare till ett shoppingställe där Elin fick införskaffa sig en röd filt. Elin hade förväntat sig lite värme i Australien, men nej, så var det inte. Men nu har dom lovat finare väder till helgen och under kvällen har det faktiskt spruckit upp så himlen ovanför oss är nu blå. Efter shoppingturen var det dags att hitta nattens sovplats, vi lyckades snurra in oss på en väg som ledde till ett riktigt lyxigt hotell. Mitt ute i ingenstans. Vi frågade snällt om de visste vart vi kunde ställa vår van, han sa att vi såg harmlösa ut så vi kunde parkera i nationalparken. Det var inte troligt att det skulle komma någon kontrollant….fast det gjorde det!

Nästa morgon när vi precis hade ätit färdigt vår frukost rullade skogsvaktaren in med bilen. Han sa: ni har inte sovit här i natt va?

Nej då, vi har bara ätit vår frukost här nu. Hihi.

Och då sa: have a nice day. Tack svara vi och stängde bildörren om oss. Nu kör iväg härifrån fort tänkte vi. Redo att bege oss, fortfarande i pyjamas, startade Malin bilen som gav ifrån sig ett fruktansvärt pipande. Nu är det nåt som är fel här tänkte vi och stängde av bilen snabbt. Efter lite om och men lyckades vi kolla både olja och vatten, helt själva. Vi konstaterade att det måste vara oljan som tagit slut. Vi hade ju nämligen blivit tillsagda att kolla den minst en gång i veckan. Tabbe tänkte vi, fast det hade ju faktiskt inte ens gått en vecka sen vi hämtade vanen. Nästa problem var ju att vi var mitt ute i ingenstans med minst en kvarts körning till närmsta tapp eller liknande. Att vi dessutom var tvungna att köra upp för en sjukt brant backe för att ta oss därifrån gjorde inte saken bättre. Bilen är nämligen ganska trött.

Det fanns ju helt enkelt inget annat att göra än att knacka på hos lyxhotellet precis ovanför oss. Elina & Michaela traskade iväg, några minuter senare kom de tillbaka med en äldre man som drog på en liten kärra med en dunk olja. Ganska snabbt konstaterade han att det var inte fel på oljan. Men vart kom ljudet ifrån och varför??

Vi fick ringa till de vi hyrt vanen av för att konsultera. Om dom var till någon vidare hjälp kan vi inte påstå. Mannen pratade med dem och fick ett annat nummer att ringa till, men eftersom det var så dålig mottagning tyckte han att vi skulle gå upp till hotellet och ringa. Han sa att vi kunde köra upp för det var nog ingen fara. Så startade vanen och började köra, och när vi kört några meter. Ja, hör och häpna då slutade det pipa. Vi tackade för hjälpen och åkte snabbt därifrån och kämpade oss upp för den branta backen på tvåans växel. Motorn gick varm. Efter några stopp insåg vi att det hemska pipande som vi trodde berodde på oljan i själva verket var backljudet som hade börjat fungera. Den hade gärna fått fortsätta vara ur funktion, för nu låter vi värre en än lastbil varje gång vi ska backa. Malin som chaufför upplever detta ljudet som lite lätt stressande och frustrerande, Elin sitter bredvid och håller för öronen varje gång. Ja då kan ni tänkte er hur högt det låter och hur hemskt det skär i våra öron!!

Efter äventyret med gubben och vanen körde vi i alla fall vidare till Mooloolaba där vi nu sitter på ett hostel och skriver. Natten ska spenderas i vår van på parkeringen, vi FÅR stå här. Så inatt kan vi sova tryggt.

Vi kan ju tillägga att vi på vägen till Mooloolaba stannade vid Kondalilla waterfalls där vi badade i ”Rockpool”. Kallt, men nu har vi i alla fall ett foto på det.

I morgon ska vi åka vidare neråt till Surfers Paradise, där planerar vi några dagar på stranden. Imorgon lördag blir det även kanske en liten utgång. Efter detta lilla äventyr kan det vara skönt piffa upp sig och dansa loss lite. (En annan duschar ju inte varje dag längre, men vi känner ju också att det är en image som kommer med den här vanen).